Min katt är så snäll och bjussar på fika ibland. Tack, men jag är inte så hungrig brukar jag säga då.
Katten har alltid varit generös och delat med sig, vilket fick mig att minnas den här lilla episoden från när barnen var små.

Musen

Min yngsta dotter och jag går ut i trädgården en tidig sommarmorgon. På trappen ligger en död näbbmus som vår katt har fångat. Fascinationen är stor och vi tittar och petar, klappar och pillar på de små små tårna. Jag föreslår att vi ska begrava musen men hon vill gärna visa den för Storasyster och Pappa när de vaknar, så hon bär runt på musen lite medan hon väntar. Det är en överlycklig, och mycket stolt, Lillasyster som förevisar den döda musen för resten av familjen en stund senare. Pappan tycker att det är olämpligt att hon tar i den. Han pratar irriterat om hygien och baciller, löss och äckelfaktor. Jag pratar om det positiva i att hon inte är rädd, att hon är nyfiken och tar chansen att undersöka en liten mus när hon kan.

-Å den är ju fräsch, alltså, för att vara mus. Alltså, för att vara en död mus. Jag menar, den är ju färsk, eller, liksom nydöd. Den är ju inte rutten och full med fluglarver i alla fall. Och hon kan ju tvätta händerna.

Vi diskuterar lämpligheten i att ha närkontakt med ett dött (obs! nydött!) djur och tycker inte alls likadant. Här måste tilläggas att vi själva är ganska olika. Jag lekte med inälvorna från grisarna vi slaktade när jag var barn, och ja, jag kan stanna bilen och fascinerat titta på överkörda grävlingar. Min man är mer åt det pedantiska hållet, lite bacill och småkrypsfobi, om än inte helt alcogel-hysterisk. Under diskussionen, som blir ganska hetsig, stormar min man ut ur köket, för att snabbt återvända med orden:

-Jag vet inte var din gräns går, men nu kokar hon soppa på musen också!

Ute i trädgården flyter musen omkring i en gul plasthink tillsammans med sand, gräs och lite maskrosor medan Lillasyster rör om med en pinne.

–Titta mamma, musen simmar!

Eftersom det är nånstans där som min gräns faktiskt går föreslår jag att vi ska genomföra den där begravningen nu, eftersom alla i familjen fått se musen. Så vi gräver ner den under syrenbusken, plockar blommor och så föreslår jag att vi ska sjunga en liten sång som avslutning, innan vi går och tvättar händerna. Storasyster ropar glatt:

-Ja, vi sjunger Lille Katt!

Lisa