Ibland är det som att livet sätts på paus. Alldeles av sig själv. På ett bra sätt. En dag då inget annat finns än en bra lång bok att försvinna in i. Att ta med sig från sängen till frukostbordet runt 11-tiden och sen tillbaka igen. För att inte stiga upp igen förrän kl.17, fortfarande med boken i handen. Som att hela universum visste att det var paus är det inte heller någon som ringer, knackar på eller gör andra väsen av sig. Det duggar lite lätt så det är accepterat att inte sätta foten utanför dörren. Dagen var bara ett datum, men boken delade med sig av hela liv.

Tack pausen.

Boken hette Simma med de drunknade av Lars Mytting.

Lisa