Vi kan kalla honom Mohammad. Det här är hans historia:

Jag vet att det sticker i ögonen. Jag vet att ni tänker att de där ‘ensamkommande’ verkar det minsann inte gå någon nöd på. Ni tittar på mina nya Nike för 2000kr och dömer mig med blicken. Låt mig berätta: Mina skor har jag köpt för min sommarjobbslön. Jag tjänade 3000kr på att stå i köket och lägga upp portioner åt era gamla far- och mor-föräldrar som bor på ett hem. Jag mådde bra där, jag kände mig behövd, som att jag hörde till och att jag fick göra något på riktigt. För första gången sen jag kom till Sverige kunde jag sova på nätterna. Jag slapp alla mardrömmar jag vanligtvis har. När jag vaknar kallsvettig och ensam vet jag aldrig var jag är.

Ibland tror jag att jag är i den trånga källaren där mitt benbrott läkte snett, där jag fick gömma mig i 4 månader i väntan på en smugglare.

Ibland är jag på havet och ser min vän försvinna för alltid i det svarta vattnet medan jag kräks och klamrar mig fast.

Ibland är jag i fängelset och kan inte röra armarna på grund av handbojorna.

Ibland är jag i mörkret och hör hur de skjuter och ser inte längre min pappa.

Ibland är jag hemma, men min mamma säger gå, du får inte vara här, och tvingar mig att lämna de jag älskar mest.

Ibland är jag i lastbilen, och då vaknar jag alltid av att jag kvävs.

Jag är här nu, men jag vet inte om jag får stanna. Jag kan inte kontrollera någonting i mitt liv. Inte vad jag äter, inte var jag ska bo, inte hur min framtid blir, om jag får träffa min familj igen och minst av allt om jag får sova. Ingen talar om för mig att jag är älskad. Vem ska älska mig? Jag känner mig alltid så liten och rädd, det är så mycket jag inte förstår. Jag kommer aldrig mera bli det barn jag borde varit, jag har sett för mycket, upplevt för mycket. Men jag känner mig så liten. Jag vill inte vara liten, vill inte vara sårbar, vill inte vara rädd mer. Så jag låter min kompis klippa mitt hår, så jag ser tuff ut. Måste vara tuff. Mitt utseende är det enda jag kan kontrollera. Det enda. Jag lägger nästan hela min lön på de dyraste skorna. Varje gång jag går in tar jag av dem och med till mitt rum. Jag har dem i en låda under sängen. Minst en gång om dagen skurar jag dem med diskmedel och nagelborste. Så att de ska fortsätta se nya ut. För den som går omkring i såna skor måste ju ändå vara värdefull? Jag vill gärna byta skor med dig, vill du? /Mohammad