Här blir det lila, första strykningen.

Blått ska det bli! Späntade med första tagen!

2013: Jag och barnen river tapet, spacklar, målar och knackar kakel. Kul är det och fint blir det. Alla är med, alla är glada och alla känner sig duktiga. Jag gör säkert alla fel man kan och lite till, men det struntar jag i. Jag gör. Ingen lägger sig i. Jag frågar ibland, ibland inte. Jag behöver inte komma överens, inte diskutera hur, var varför, behöver inte bli osams, tycka olika eller kompromissa. Behöver inte mäta, fundera eller ha överläggningar. Det blir av. Jag gör. Många i min omgivning skulle säkerligen skrika rakt ut om de såg vad jag höll på med, merparten av dem män av ngn anledning. Men vet ni vad, jag skiter i er. Jag gör som jag vill, ibland blir det fel, då gör jag om, men jag gör som jag vill och det är så väldigt skönt. Ena dottern frågar mig hur man bygger någonting. Jag svarar att jag inte vet. Då säger hon, men mamma, jag trodde du var expert på det här! Det är ju helt underbart att hon trodde det, även om jag var tvungen att tala om att jag inte är expert på det här med bygg och sånt. Nu tycker båda tjejerna att de är experter då det fixat sina rum från grunden. En ville ha ett lila rum, en ett himmelsblått. Det fixar vi, sa jag, och det gjorde vi.

Lisa