Att växa med uppgiften

 

Hösten 2013

Nu ska det spacklas, barnen kivas om vem som ska spackla först. Jag tänker att de måste turas om då jag vill hushålla på spacklet och det antagligen tar slut väldigt fort om de kör samtidigt. De får några instruktioner om hur man gör, jag är ju inget spackelproffs, men herregud, hur svårt kan det vara? Sen spacklas det hejvilt må jag säga, de är superduktiga och tar lite i taget, stryker och skrapar, jag gör helt andra saker, tejpar lister och sånt så jag har ingen riktig koll. Men de turas om och spacklar sig fram i rummet, klättrar upp och ner på stegen osv. Tänker att jag kanske borde vara noggrannare och att barn kanske inte ska spackla, men det är deras rum och jag tycker att de ska vara med lika mycket som jag, liksom. När spacklet torkat är det målningens tur. Det kivas om vem som ska rolla först tills jag trollar fram 2 roller och båda börjar rolla. Lika duktiga här, tar lite åt gången, rullar långsamt så det inte skvätter alltför mycket, klättrar på stegen och hjälps åt. Växer med uppgiften och av att de ser vilken skillnad det blir. Stolta mamman (jag) målar med pensel runt dörrar och fönster. Efter en stund ser jag hur vägglampan (som sitter fast med sladden rakt i väggen) också har blivit målad. Den var säkert antik. Jag föreställer mig min mammas ‘antikvitetsögon’ i sitt uppgivna ansikte när hon kommer få se det. Jag säger oj, och sen formulerar jag mig så att nästa gång det kommer nåt ivägen, med en snabb blick runt rummet på vad det skulle kunna vara, be mig om hjälp då, är ni snälla.

Lisa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s