Mina barn är nu inne på sin andra termin av privatlektioner i franska. Visst låter det tjusigt. Riktigt snobbigt om jag får säga det själv, och då är snobbigt ett ord som jag ogärna förknippas med. Men jag tycker att språk är viktigt då det öppnar så många dörrar och vidgar din värld. Dessutom är det ju så att när vi nu har ett hus i Frankrike så kan de ju praktisera det de lärt sig relativt omedelbart. Att jag skulle ha ett hus i Frankrike var inget jag visste om 2012 då jag skrev krönikor för UNT. Men så här lät det då: 

Språk, eller Blueberry jam, blueberry jam…

Det är roligt med språk. Och viktigt. Inte att man pratar korrekt eller på ett speciellt sätt. Utan att man kan kommunicera med så många människor som möjligt. Barn har lätt för språk, mina barn tycker tack och lov också att det är roligt (so far…). Så jag tänkte, eftersom jag planerar att resa med barnen, och eftersom de är i den åldern då det är mycket ‘pratlekar’ (vilket blir pretty klurigt om de skulle leka med ett ickesvenskspråkigt barn), att jag skulle lära de åtminstone baserna i de språk som jag hanterar bäst. D.v.s engelska, franska och spanska. Först tänkte jag ta ett, men kunde inte välja, sen tänkte jag ta ett i taget men sen blev de alla på en gång i alla fall. Vid frukostbordet gick vi igenom vad sakerna på bordet hette, sa Bonjour till varandra osv. Jag höll mig till samma språk genom hela måltiden, i alla fall.  Glosan ‘blueberry jam’ blev en hit, den satte sig direkt, som ett litet mantra. Blueberry jam, blueberry jam… De kommer aldrig, inte ens på sin senila dödsbädd att glömma ordet blueberry jam. Jag lovar. Jag frågar, efter dagens genomgångna glosor och säg-efter-mig-övningar, vad smör alltså heter på engelska och de svarar: ‘beurre’, från gårdagens franska frukost. Jaja. Bra så. För så här är det, när jag är utomlands pratar jag mycket. Jag tänker att om jag pratar mycket så är det större chans att den inhemska befolkningen förstår lite av det jag säger, än om jag skulle stå och klura på rätt grammatisk böjning i en kvart. Det är en beprövad strategi och jag tycker den funkar för det mesta. Jag blandar språken hejvilt emellanåt och om det inte räcker så är kroppsspråket och allehanda ljud bra att ta till. –Bäää till exempel, om jag vill ha just fårost. Jag vill bli förstådd helt enkelt, det är viktigt för mig. Jag tänkte att det inte gör så mycket om barnen inte heller håller skillnad på vilket språk som är vilket, det märker de ju ändå väl på plats i utomlandet. Efter någon vecka med intensiva språkfrukostar hälsar jag på tjejerna i sängen med ett hurtigt, och väldigt brittiskt, Good morning children! Varpå den knappt vakna 4-åringen rabblar: Good Morning, My name is Elvira, Ca va? Muy bien Gracias…

Funkar ju fint det här.

Lisa