Första resan med Clowner utan gränser

2015 var jag på två volontärresor med en fantastisk organisation som heter Clowner utan Gränser (www.skratt.nu). Båda gångerna var jag i Grekland och mötte väldigt många barn som flytt över medelhavet. Andra organisationer bistår med mat, kläder och sjukvård. Vi ger dem skratt. Tänk att man kan ge bort det, skratt. Skratt som är så välgörande på så många sätt. Som lindrar, får en att vara i nuet, som släpper på spänningar, skapar lugn, utrymme för andra sorters tankar och som inger hopp. Hopp om livet. Här är första texten skriven i Grekland juni 2015: lisa-clown

Försiktiga ögon och leenden möter oss där vi skramlar, snubblar och stökar oss in till de ensamkommande barnen. De tittar storögt på våra konster och misslyckanden, applåderar och skrattar försynt, försiktigt. Efteråt kommer de fram direkt, de pratar många språk och vill gärna berätta: arabiska, farsi, ethiopi, grekiska, engelska. En 10-årig flicka säger att hon önskar vi kunde komma varje dag. Ögonen undrar om vi inte skulle kunna det. Jag säger att vi kommer tillbaka i eftermiddag, då ska vi göra akrobatik tillsammans! En liten pojke på kanske 7 år som varit tyst och bara tittat på mig med stora ögon säger: I know ”I Love you”, swedish! Okej säger jag och väntar. – Kärlek, säger han och ser stolt ut. Hur han kan detta enda ord på svenska vet jag inte. Men ska man kunna ett så är det utan tvekan det bästa. Jag får lära mig att säga ‘sagapau’ (I Love you) på grekiska och pojken lär sig ‘jag älskar dej’ med perfekt uttal.

På eftermiddagen blir de glada när jag minns: sagapau! Vi akrobatiserar och leker länge tillsammans och när vi ska gå kommer flickan fram igen: -Jag önskar ni kunde komma varje dag. Vad ska jag säga?

Hon kom till Grekland på ett ‘very bad ship’ säger hon och alla bilder från nyheterna blixtrar till i mitt huvud. Hon berättar att hon ska åka till Italien, hennes mamma är där, hennes mamma som hon inte har träffat på ett år. Jag tänker på mina egna barn därhemma, som jag längtar ihjäl mig efter om jag inte ser dem på en vecka. Dum som jag är frågar jag om hon saknar sin mamma, som om hon skulle vara på nåt roligt läger som hon själv har valt. Hon är samlad och säger ja och jag vill bara ta henne i mina armar och ‘mamma’ henne där och då. Ge henne all min kärlek. Jag måste titta bort så jag inte brister, och när jag tittar tillbaka berättar hon om sin kompis som står bredvid, en liten pojke på 8 år som är helt utan sina föräldrar. Hans mamma är i Jemen, och hans pappa, som han flydde med, har flytt vidare till England. Och här är han, en spenslig pojke med rufsigt hår och djupa ögon, ensam i Grekland. Ingen förälder som pussar gonatt på kvällen, ingen förälder som talar om att han är underbarast i världen, ingen förälder som lyfter honom högt i luften och lovar att alltid fånga honom.

Jag är nära att brista igen och får fram att jag hoppas att han får träffa dem snart. En tonårig kille med James Dean frisyr kommer fram och vill också prata. Han ska till Österrike, hans pappa är där. Han har varit i Grekland i över ett år men, som så många andra barn blev han först satt i fängelse. Nu har han fått ett datum då han ska återförenas med sin pappa och det gör mig lycklig att det finns ett system som lyckas förena familjer som slits isär vid flykten. Ett hopp, ett ljus.

När jag går ut från centret och ropat yassas! (Hej då) till alla barnen rinner tårarna nerför mina kinder hela vägen tillbaka till hotellet. Idag vill jag vara alla barns mamma. ❤

Lisa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s