Att ändra form

Jag observerar mig själv. Jag utför alla måsten och borden som vore jag programmerad, eller rädd att släppa. Det invanda, det duktiga. Det som gör, presterar, får ett faktiskt och konkret resultat. Jag städar, handlar, diskar, bäddar sängar och lagar mat. Jag packar badväskor och gör picknick, planerar, utför.

Allt jag vill är att sova. Kanska äta choklad. Inget mer. Vill inte ha borden och måsten, vill inte vakna med krav.

Sakta märker jag en förändring. Jag hittar mig allt oftare i soffan med en bok. Försjunken i Ester Blenda Nordströms liv, låter mig inspireras.

Eller så förs jag bort av Fredrik Backmans berättarkonst om andra människor och deras liv.

Sakta sakta släpper jag taget om det rutiga livet. Sakta sakta släpper jag in det andra. Det runda, det bubbliga och oformligt formliga, det som skapar sig själv. Utan schema, utan ramar, utan manual.

I mitt trötta inre börjar frön gro. Jag kan känna dem som små ilningar i magen ibland då de sprätter till. De har inte än kommit över markytan, det är långt kvar till blomning. Men jag känner hur de spräcker skalet och en liten grodd sakta börjar leta sig mot solen. Jag dyker ner i vattenfallens bubblande vatten och låter mig omslutas av kolsyran. Flyter stilla iväg nedför den lilla floden med luftbubblor som fastnat i håret. Sakta letar de sig fram genom hårbotten så det pillrar innan de släpper taget vid ytan. Lyssnar på ljuden under vattnet och låter tankarna sköljas rena. Skapar plats. Plats för frön att gro.

Lisa

Annonser

Mitt hus mitt jag?

Foto: Jenny S

År 2013 köpte jag tillsammans med min mamma ett jättestort hus här i Frankrike. Det var ett tag sen. Ett enormt projekt då huset är gammalt och väldigt slitet. Stabilt och rejält, men i behov av omsorg. I vissa delar hade inget rörts på över 40 år. Taket var trasigt och fönsterrutor spruckna och håliga. Jag packade ihop mina pinaler hemma i Sverige, de som inte fick plats i cirkusvagnen som jag bodde i, stoppade in de i en skåpbil och körde hit. De grejerna var lite gamla redan då. Ännu äldre nu. En del av dem packades upp omedelbart och en del använder jag varje dag jag är här. Men mycket, står kvar i sina kartonger.

Det första jag gjorde när vi flyttade in var att göra iordning barnens rum. Barnens behov först såklart. Sen har jag och nära och kära jobbat igenom hela huset och i stort sett arbetat i alla rum, utom mitt eget. Jag har tänkt att det har varit typiskt för hur jag fungerar, att jag ser till alla andras behov före mina egna. Att jag, för mig själv, kommer i sista hand.

Nu, den här sommaren, då jag äntligen har tänkt ta tag i mitt rum, tänker jag lite annorlunda.

Om man tänker att huset är jag. Så började jag alltså med att ordna åt barnen. Sedan har jag fixat ytan. Jag har lagat det trasiga taket, isolerat det så att det varken regnar in eller släpper in kyla. Det släpper heller inte ut den värme som finns där inne.

Jag har lagat många många fönster, så att bara det jag vill ska komma in, faktiskt kommer in, men att de stänger ute allt det andra. Fukt, kyla, vind, små kryp som gillar mörker, osv.

Jag har gjort mycket plats för gäster och så att de ska trivas. Vem vore jag utan mina vänner och min familj liksom?

I köket, hemmets (mitt?) hjärta, har jag slagit ut en vägg och tagit bort ett golv. Gjort det mer än dubbelt så stort. Jag och mamma har sedan gjort det till husets bästa, även om det inte är klart än. Det är där vi samlas, där vi trivs, där vi trängs i soffan och där vi lagar allt gott. Där alla vänner och familjemedlemmar myser runt det stora bordet, skrattar och gråter, minns och drömmer om framtiden, ritar, leker och spelar spel. Det behövs ibland en mamma som min för att reparera och bygga ut ett trasigt hjärta.

Ett hjärta hon format och fyllt med kärlek sen den dagen jag blev jag. Evigt tacksam.

Åter då till mitt rum. Mitt rum där jag bokstavligen sover med verktygslådan bredvid sängen. Där lådorna med gammalt jox tar upp all ledigt golvytrymme och där jag bommat igen dörren ut till altan. Finns det möjligen någon annan anledning till att jag låtit bli mitt rum? Mitt rum som är synnerligen enklare än många andra, då det bara är ett lager tapet och knappt några möbler att släpa ut?

Jag tittar på lådorna och allt bös, lite nyfiken är jag men mest känns det jobbigt. Jag vill bara att det ska vara klart. Jag vill inte öppna, sortera, spara, slänga, flytta, spackla, måla, fixa, inreda och öppna dörren igen. Jag vill bara kliva in i det nya, ljusa, rummet där solens strålar skiner in och rakt igenom och ta långa djupa andetag.

Jag förstår att det är ett jobb jag måste göra, för det är faktiskt bara jag som kan göra just det här.

Jag började med att flytta ut verktygslådan. Den står nu på en annan plats där jag kan hämta de verktyg jag behöver. Men jag behöver inte längre ha den på armlängds avstånd.

Jag tar också bort några andra saker som jag inte har någon personlig koppling till. Det känns bra och det blir genast luftigare. Jag öppnar också dörren, och slås återigen av den vackra utsikten som jag glömt att den fanns. Känner mig lite mindre instängd, men också mer sårbar.

Det är väldigt väldigt mycket spindelväv där. Jag tar bort det också.

Sen måste jag ta paus.

Hela jag måste liksom med.

Jag tror det är dags nu. Att göra om mitt eget rum.

Lisa

Jag har anammat den nonchalanta stilen med vänsterarmen lojt hängande utanför fönstret i perfekt vinkel för maximalt luftinflöde. Foto: Viran

Mitt i hoppet

Jag ska inte gå till jobbet på 6 månader. Jag ska inte följa ett schema som någon annan har gjort, inte vara på platser jag inte själv bestämt, och inte gå på möten som jag inte själv har bokat. 

Jag ska istället vara min egen, och under hösten skriva på ett projekt som ni kommer att få höra mer om här. 

Det känns underbart och läskigt och fantastiskt roligt och väldigt skrämmande på en gång. 

Jag har de senaste månaderna pendlat mellan frihetens eufori och självtvivlets mörker. Nu, då ingen återvändo finns, känner jag bara frihet. Och kraft. Som när man tagit det där oåterkalleliga beslutet att hoppa i vattnet, och balansen redan vägt över, då när du förstår att du snart möter vattnet under dig med hela din kropp och det finns ingenting du kan göra för att hindra det. Då du stålsätter dig, då du vet att du kommer klara det, då du vet att det kommer att kännas underbart uppfriskande och få dig att känna att du lever. Där är jag nu. I hoppet. 

Jag har skrivit om det tidigare, (här t.ex) när jag ger mig ut på äventyr. Nu börjar ett nytt och jag kan återigen ta djupa andetag. Det är som att jag simmat länge under vatten och äntligen har kommit upp över ytan. Jag behöver andas. Jag behöver få plats med annat i livet.

För mig blir det ofta så att det ena leder mig till det andra. 

När jag jobbade som cirkusartist blev jag frustrerad över att inte få vara längre på samma plats, lära känna platsen eller staden och dess människor ordentligt – då utbildade jag mig till antropolog, för de stannar ofta minst 6 mån på samma plats, med samma människor. 

När jag jobbade med Clowner Utan Gränser och träffade flyktingar i Grekland 2015 (läs mer här) så kände jag att ville följa dem längre, veta mer, hjälpa mer – så jag började jobba med ensamkommande här i Sverige, de som klarat resan ända upp till norr. Efter att ha varit ett år med dem som är beroende av Sociala myndigheter i Sverige ville jag veta mer om hur det var på den andra sidan, myndighetssidan.

Nu har jag varit inom myndigheten i snart 3 år och lärt mig enormt mycket. De människor jag möter i mitt arbete lever många gånger ett hemskt utsatt och plågat liv – men är också till viss mån fria. Är det några jag brinner för, är det de som saknar en röst. Och är det något som jag tycker om, så är det frihet.

Som vanligt när jag möter människor vill jag veta mer, förstå, och dela. Så det ska jag göra i höst. Projektet har processats i huvet i över ett år och nu fick jag möjligheten. Enormt tacksam. Jag kan ta djupa andetag igen. Saker tar tid, även för en rastlös person som jag själv. Och processandet pågår mycket i det tysta i mitt huvud. Just nu är huvudet dock väldig aktivt- så pass att jag drömmer mardrömmar om att inte ha kontroll och vaknar med etiska formuleringar i huvudet. Jag ska lugna ner mig nu. 

Jag ser mycket fram emot att sätta igång, men nu har jag ingen ork. Alls. Först ska jag vila, hämta energi ur floden och bergen i mitt älskade Champclauson. Hoppas vi ses där, dörren är öppen :). 

Lisa

Sommar i Frankrike 2019

Jaha, sommaren närmar sig med stormsteg förstår jag på bokningar som rullar in! Så roligt :)!

Eftersom utrymmet vi hyr ut är en lägenhet med två separata sovrum har jag nu uppdaterat till fler annonser. Det går nu att boka ett av sovrummen, till exempel blå rummet och dela kök och badrum med de eventuella gäster som då bor i rosa rummet. Och vice versa. Eller så kan man boka hela lägenheten och ha den för sig själv. Plats för ca 5 pers per rum, så 10 totalt. Öppet Juli och Augusti! Fortsätt läsa ”Sommar i Frankrike 2019”

När ska jag hinna tänka?

Tid för verklig reflektion, när har en människa det egentligen? För att fundera, känna efter, undersöka, prova, göra, vara? När den är föräldraledig? När den är ofrivilligt arbetslös? När den har semester? Inte sen vi var barn har vi haft tid. Den där tiden som är oändlig, den som inte har ett slutdatum. Då var vi så små att vi inte reflekterade över den, tiden. Inte heller över fram-tiden. Sen, alltför snart, skolades vi in i samhället med tid, med klockor som ställs och ringer in, tider som ska passas och förhålla sig till. När sommarlovet kom kändes det galet långt, men man visste redan då att något annat väntade på andra sidan det där långa, något som man skulle ställa in sig på och göra sig beredd inför. Något som man själv inte hade valt. Något som ‘skulle’ göras för att så är det. Det är så man gör. Det är så det är bestämt här där vi bor. Sommarloven blev kortare och kortare och sen skulle det väljas gymnasium, för så gör man, så är det. Det var inte att val att inte gå gymnasiet, det var inte ens en fråga: – Ska du gå gymnasiet? Utan den självklara:- Vilken linje ska du gå? Å sen skulle det jobbas eller vidareutbildas, såklart, för man måste ju försörja sig. Betala för sig, ha någonstans att bo och äta och så. För så gör man, så är det.

Fast alla gör inte så. Faktiskt.

En del gör på andra sätt, och de är de personerna som andra oftast tittar avundsjukt på, fäller kommentarer om eller misstänkliggör. De som inte gör som man ska, utan som de själva vill.

De som kuskar runt i en minibuss i Europa och uppträder lite här och där med sin saxofon eller sina käglor, som inte har någon hyra att betala och väldigt låga omkostnader.

De som flyttar ut i vildmarken och odlar sin egen mat och tar vad skogen ger.

De som struntar i vad andra säger och spelar dataspel hela dagarna och helt plötsligt blir världens mest kända spelare och miljonär på köpet.

Jag tänker att vi aldrig riktigt får tid att på riktigt känna efter och fundera över hur vi vill leva vårt liv. Att vi liksom redan från början föses in i ett bås som leder oss mot dyra bostäder och 9-5-jobb, fast ingen egentligen mår bra av 9-5 jobb och att betala halva lönen på sitt hem.

Få längtar efter att semestern ska ta slut, få tycker att bostaden borde bli dyrare. Men vi gör som man ska, för vi har aldrig fått chansen att försöka nåt annat?

Det där halvåret när man ofrivilligt blir arbetslös kanske är en gåva? Det kanske ger en utrymme för att ställa sig de frågor som hade behövts ställas redan i tonåren (och som säkert ställs, bara det att man då inte fått de referenspunkter om att det finns andra sätt att leva på), och sedan dess om och om igen. Hur vill jag leva mitt liv? Vad vill jag prioritera? Vad är viktigt för Mig? Titta på sig själv och hur man lever och fråga sig, har jag tagit de här besluten? Har jag bestämt det här? Har jag följt min inre kompass? Eller har jag följt med en ström som fört mig hit, för att jag inte visste att andra alternativ fanns, för att jag inte förstått att jag själv kan bestämma, inte mellan A och B och C, utan att jag kan uppfinna ett helt nytt alfabet.

När vi sitter där med våra bostadslån och amorteringar på SUV-en så är det inte så lätt att bryta, pengarna måste in, och vi måste se till att det händer. Då, finns verkligen inte tid för reflektion.

 

Lisa

Platserna som (inte) finns

De där platserna som blir över , de som är emellan det som ska vara, som tiden på resan mellan a och b. Mellanrummet, som också är ett rum fyllt av finnande. Som också är en plats fyllt av varande. De platser som vi inte ser men ständigt rör oss vid, förbi, bredvid. De platser som finns på kommunens kartor men som bara är ett streckat område, grått eller endast ‘icke ifyllt’. De platserna som lever frodas och bebos som alldeles egna universum. Av egna invånare som i det stora hela får vara ifred. Jag älskar de platserna. Det är som att naturen liksom inte låter sig besegras av människans stadsarkitekter, som att vildheten och friheten spricker upp mellan stadsplanerarens skiss och verkligheten, den där metern som inte fick bebyggas, den där icke raka formen som inte passade in men där byggarbetarna ställde sina bilar medan de jobbade, den där vrån mellan vägen och gångtunneln som inte är en anlagd park men där det ändå växer saker, bor små kryp och ett och annat större kryp. Där en inkastad väska kan ligga orörd i år innan den hittas av parkarbetarna på sin 5-års-runda till alla ‘gråa streckade’ platser på sin områdeskarta. De platser som inte är ‘skapade’, som inte är ‘till för’ något, någon.

39090076_525358437903576_8244466728587755520_n

För mig är de en fristad, en symbol för att livet lever som det vill och inte går att detaljstyra, att vi inte har så stor kontroll som vi kan låtsas att vi har. De är de spännande platser där man kan gömma sig, göra fynd eller vara rädd för, det okända. Det lockar och drar i mig och ger mig plats att andas, att se det stora i det lilla, världen i staden, och det lilla i det stora, det lilla universum som tagit plats mitt i allt anlagt.

På landet finner jag en sån plats i grusvägens vägren. Den har ett namn, platsen som är ‘emellan’ den anlagda vägen och det funktionella och grävda diket. I vägrenen frodas alla de blommor som pryder våra midsommarkransar och vilda sommarbuketter. Smultron och tappade saker hör också till vägrenens rikedom.

39116712_254838722016324_2592359220967899136_n

Min väg till och från skolan var just längs en sån grusväg. Som jag älskade den. Jag kunde varje böj, varje sten och höll koll på varje blomma som slog ut. Minst 2 gånger om dagen gick jag samma väg, i 9 år.   Kärringtandens låga bulliga sol-klick, hundkexens långa vajande och midsommarblomstrens eftertraktade lila. Flytten till stan förde med sig en skolväg längs trafikerade gator och asfalt. Det var där jag hittade de, efter ett tag, de små platserna som staden inte hade tagit i anspråk.

Det finns alltid platser, stunder, mellanrum, som ger mig plats att andas, bara jag letar.

Lisa

Morgonmöten

Morgonmöten

Varje morgon tar jag ett varv, min lilla joggingtur. Går uppför backen, springer runt, och går ner. Med ravinen brant neråt på ena sidan och brant uppför på andra sidan. Det tar inte mer än 20 minuter. Nu i alla fall eftersom björnbären inte är mogna än..

Jag tycker om att börja min dag så. Jag tycker om att kroppen får vakna, röra på sig, sträcka ut och låta blodet forsa fram. Jag tycker om att se de små rökpuffarna mina steg lämnar på den sandfärgade jorden, tycker om att se mina fötter studsa över stenar, pinjekottar, björnbärssnår, rötter och …oj, det var en kopparorm!

Luften har ännu inte hunnit bli het i lungorna, syrsornas sång nästan skär i öronen och doften från pinjeskogen är intensiv. För att inte tala om den strålande utsikten över bergen. God morgon världen, säger jag.

I början gjorde det ont, i höften, i vaden, i ryggen. Som att kroppen behövde veckla ut sig efter 10 månader i puppan av väckarklockor och måsten, och nu skulle bli något annat. Något som skapar själv, något som lyssnar inåt istället för utåt, något som är, mer än gör.

De senaste rundorna har jag haft sällskap av en kompis hund, Pärlan. Hon är mycket trevligt sällskap, jagar en och annan bil eller katt, springer före till de två diken som turen erbjuder och springer runt runt i vattnet medan hon dricker (det blir mer arom så). Sen springer hon ikapp mig och kyler ner mina ben med en välbehövlig dusch. När vi kommer hem får hon en ostbit och jag får göra armhävningar. Hon tycker rundan är för kort, jag tycker den är alldeles lagom.

IMG_8592

Häromdagen när vi närmade oss platsen där hon dagen innan jagat upp en katt i ett träd prasslade det i snåren och vi tittar insinktivt ditåt för att få syn på katten.

Det här är vad som utspelar sig i min hjärna på några sekunder:

– Det där är ingen katt.

– Nej, men det är ett DJUR.

– Helt rätt. (Letar i arkivet för ‘DJUR’) Gris?

– Fast den är ju svart, en gris är rosa.

– Minigris?

– Fast den är ju jättestor…

Här lägger någon annan del av hjärnan sig i och ger en ledtråd: Lisa, du är i FRANKRIKE. Och så lägger ögonen sig i och kommenterar: -DJURET, den stora svarta minigrisen har BETAR.

– Ah! Ett vildsvin! J (skitnöjd)

– (Läser i urval på kortet för VILDSVIN i arkivet). Lever i flock, kan vara arga, kan ha ungar som den vill försvara)

Direktrespons från ögonen som tittar sig omkring men inte observerar några kompisar till Vildsvinet. Hjärnan igen:

– Ser du Asterix och Obelix då, höhöhh…

Vid det här laget hade Vildsvinet redan skuttat uppför ravinen och jag joggat förbi och jag hade ännu inte riktigt tagit in att jag just sett ett vildsvin 10 meter bort. Pärlan tittade frågande på mig och gjorde en liten ansats till att springa efter men vi var överens om att det var en dålig idé. Så vi fortsatte som att det var en normal del av vår morgonrutin. God morgon världen!

 

Lisa